Det var detta fotografi av André Kertész som prydde ett tidningsomslag 1929 som blev inspirationen för den då 19-åriga brasilianen Mário Peixoto att spela in sin första, och enda, film.

Handlingen kretsar kring tre personer i en båt där man får ta del av deras kryptiska tillbakablickar. De har en kommunikationsbrist i sann Bergman och Antonioni-anda, dock flera årtionden innan. 

Limite vill snarare ge en meditativ känsla än att ge svar på frågor. Stumfilmens karaktäristiska mellantexter förekommer endast ett par gånger. I övrigt får vi lista ut själva vad som pågår. Oerhört välkomponerade bilder och imponerande kameraåkningar. 

Att filmen vid vissa tillfällen har kallats för Latinamerikas motsvarighet till Luis Buñuels Den Andalusiska hunden känns missvisande. Känns mer som Peixoto vill skapa en ren filmupplevelse, där han skalar ner på det mesta i likhet med franska filmskapare förknippade med Cinéma Pur. Mer om filmen finns i en artikel i NY Times. Bara att hoppas en dvd/Blu-ray kommer snart.

(Source: mariopeixoto.com)

Prickade in de nuvarande utställningarna på Fotografiska i Stockholm. Huvudsyftet var att se André Kertész, men blev positivt överraskad av Steve Schapiro och främst Helena Blomqvists foton med fantasivärldar som det lagts enorma tid och möda på.

Schapiros verk sträckte sig från Andy Warhol och Velvet Undergrounnd i New York…

Och sen bland annat som filmfotograf i Gudfadern och Taxi Driver.

André Kertész utsällning fokuserade på hans Paris-foton, främst från 1920-talet, men även så sent som 1980-talet. Både gatubilder, porträtt och stilleben.

(Source: fotografiska.eu)

Den typen av Biopics jag tycker fungerar bäst på film är när det behandlar konstnärskapet av olika slag. Denna film förvånade mig dock, då den inte behandlar själva kreativa skapandet så mycket som livet runtomkring.

Filmen kretsar kring en döende Frida Kahlo som fragmatiskt ser tillbaka på olika händelser av sitt liv, som äktenskapet med Diego Riviera, bekanskapen med Leon Trotskij och det allmäna lidandet efter bussolyckan i ung ålder. Scener blandas både tematiskt och kronologiskt, så tittaren får lägga ihop händelsernas ordning själv. Tempot är stillsamt med mjuka kamerarörelser och med skarpa färger.

Det måste verkligen tilläggas att Ofelia Medina, som gestaltar Frida är oerhört porträttlik. Mer så än Salma Hayek, som gestaltade Kahlo i den ganska tråkiga Frida från 2002 .

Tummen upp!

Louis Feuillade, Fantômas, 1913/14